Inte bara nybyggnationer, utan även ombyggnad och renovering, innebär ofta att material som väljs ut, gör det på enbart funktionella grunder. Ofta innebär det med automatik en dominans av industriellt framställda fasadbeklädnader "helt underhållsfria" och liknande. Kan vara olika typer av bockad tunnplåt. Blankpolerade ganska tunna stenskivor. På annan plats gjutna betongblock, sammanfogade med tydliga silikonfogar. Stålskelett klädda med glasskivor osv. Med det gemensamma draget av att fullständigt sakna hantverkskänsla. Även om det ur byggnadsrationellt perspektiv förstås är väldigt förmånligt och effektivt, så innebär det bekymmer.

De högindustrialiserade materialen saknar oftast helt den känsla som finns i "gamla" traditionella material. En helt slät yta är betydligt mindre levande än vad är fallet med en yta som har oregelbundenheter. En gjuten betongvägg är betydligt mindre levande än en putsad vägg med murbruk. En fasadvägg av tunnplåt blir genast mindre levande än en vägg av trä. Dessutom åldras de "underhållsfria" materialen väldigt fort. På så vis att varje avvikelse gentemot "nyskick" ser ut att vara eftersatt. Medan äldre typer av mer ojämna material åldras vackert. Och toleransen gentemot underhållet är därför större. Därför kan man överväga ifall portar och fönsterkarmar verkligen måste vara aluminiumprofiler av standardsnitt. Eller om det rentav kan vara möjligt med snickrade träprofiler. Det finns trots allt byggnader, över hundra år gamla, som fortfarande har både dörrar, fönsterkarmar och fönsterbågar i fullgod kondition. Varje ansats av hantverksbygge ger också omedelbart en avvikelse gentemot stormarknader osv.