Just den här byggnaden har varit det så kallade "domushuset". Ett begrepp som de flesta svenskar känner igen från alla större orter i princip. Tillsammans med varuhuskedjorna Tempo och Epa så var dessa ofta dominerande i stadsbilden från tidigt sextiotal och framemot tidigt åttiotal. Åtminstone Domus brukade oftast återfinnas på bästa premiumläge i de flesta stora tätorterna.

Ambitionerna med dessa var många. Men de rörde sig knappast någonsin om att smälta in i sin närmiljö eller förstärka redan etablerade arkitektoniska kvaliteter. Snarare var de påtagligt rationellt byggda, stora huskroppar, formgivna på annat håll än lokalt. En slags förlöpare till de senare helt dominerande affärskedjorna i nuvarande köpcentrum. Där man använder ett på många vis centralstyrt formspråk. Just i örnsköldsvik hamnade så de stora skyltfönstren i huvudsak parallellt med genomfartsgatan.

Genom att bryta ner konstruktionen till mindre enheter, såväl interiört som exteriört, ökar man flexibiliteten och minskar det dominanta intrycket. Även om byggnaden totalt sett är ganska stor och delvis dominerar sitt område så gör de nedbrutna enheterna att upplevelsen blir i det närmaste småskalig. Och väljer man en formgivning som i delar är helt i linje med traditionell byggnadskultur så kan man dessutom använda fasadbeklädnad som inte känns konstgjord eller påhängd. Och slipper då känslan av ängslig neutralitet. Det kan då också harmoniera med mindre byggnader i omgivningen.